Min stora, hemska hemlighet
Min största, jobbigaste och mest hemska hemlighet någonsin. Fast det insåg jag inte förrän det nästan var för sent. Vad var det som hade hänt? Hade det hänt? Nej, jag måste ha hittat på det. Han kan väl aldrig ha gjort sådär? Eller? Jag tvivlade på mig själv gång på gång och försökte intala mig själv att det aldrig hade hänt. Jag hade bara en jäkligt konstig och störd fantasi. Jag var konstig och jag var störd. Så måste det vara. Men den gnagande känslan inom mig sa att allt inte stod rätt till, att det kanske inte var fantasier ändå. Mina tankar fastnade gång på gång på gång mitt i allt det hemska. Jag ville därifrån, men mina tankar hindrade mig. De höll fast mig i det som jag ville springa ifrån. Tänkte jag inte på det på dagen, så drömde jag om det på natten. Jag var rädd.
Jag orkade inte mer. Inte kunde jag berätta om det för någon. Det var ju så länge sedan, ingen skulle tro mig. Jag höll tyst. All den inre smärtan blev så stark att jag tillslut inte kunde stå ut. Jag gick ut, började promenera, promenaden blev till en springtur istället. Men tankarna ville inte försvinna, smärtan ville inte försvinna. Jag mådde illa, fick ingen luft, började skaka. Varför, varför just jag?
Jag började må sämre och sämre. Livet var inte roligt längre. Varför kommer allt detta nu? Varför kunde jag inte ha kommit på detta tidigare? Allt hade varit så mycket enklare då.
Det är inga fantasier. Verkligheten hade hunnit ifatt mig och jag visste inte hur jag skulle göra. Jag försökte få mamma att förstå att jag behövde någon att prata med. Jag kunde inte säga varför. För jag var fortfarande inte helt säker på om det var sant. Mamma tog mig inte på allvar, till slut en dag mådde jag så himla dåligt och jag inte orkade någonting. Mamma förstod inte vad som var fel. Jag blev arg. Skrek allting åt henne, och där drog den stora karusellen igång.
Jag har kommit fram till att jag är en mästare på att behålla hemligheter. Det är ett som är säkert. Och jag vet att det finns fler som jag därute. I tio år, T-I-O år, var detta min hemlighet, efter att det hela hade upphört. Jag har idag förstått att vissa hemligheter mår bäst av att få bli sagda.
Jag lider dock fortfarande av att ha varit utsatt för sexuella övergrepp i många år. Men med hjälp av professionella försöker jag hitta tillbaka till mig själv igen. Försöker bearbeta det hela, försöker få tillbaka mitt liv. Det är inte lätt. Men det ska gå! Det måste gå! Och jag tror aldrig att det är för sent, trots att det ibland kan kännas så.(Dock tagen från umo.se men känns exakt som något ja själv skulle kunna ha skrivit)
Ge aldrig upp!
